”Fortsätta som förut har börjat låta precis som världens undergång.” Denna mening etsade sig fast i mitt minne när jag läste en artikel om klimat och energi i Newsweek för flera månader sedan.
Även om denna tanke kanske förvånar många, kommer den inte som någon överraskning för forskarna som följer den globala miljöutvecklingen på områden som avskogning, jorderosion, sjunkande grundvattennivåer och stigande temperatur. De har redan en längre tid sagt att vi kommer att få problem ifall dessa trender fortsätter. Det som inte varit lika klart är vilka uttryck problemen skulle ta sig.
Nu förefaller det som om maten är den svaga länken, så som den varit för många tidigare civilisationer. Vi går in i en ny tidsålder när det gäller livsmedlen, en tid som kännetecknas av att matpriserna blir högre, antalet hungriga människor växer snabbt och konkurrensen om jord- och vattenresurser blir allt mer intensiv samtidigt som den skär tvärs över landsgränserna genom att länder som importerar livsmedel försöker köpa eller arrendera väldiga landområden i andra länder.
Till skillnad från tidigare uppgångar i spannmålspriserna som förorsakades av enstaka händelser – som torka i Sovjetunionen eller uteblivet monsunregn i Indien – och vanligtvis rättade till sig med nästa skörd, skapas denna nya prisuppgång av trender. Bland de orsakande trenderna har vi befolkningstillväxt, sjunkande grundvattennivåer, stigande temperatur, issmältning och användning av spannmål till att framställa bränsle för bilar.
När spannmålspriset under tidigare årtionden steg, såg USAs jordbruksdepartement med hjälp av sina stödprogram helt enkelt till att obrukad åkermark sattes in i produktionen igen, men idag är all mark redan tagen i anspråk. Plötsligt har livsmedelstryggheten blivit en mycket invecklad fråga. Energipolitiken kan påverka framtidens livsmedelstrygghet mer än jordbrukspolitiken gör. Ska hungern kunna utrotas kan det hänga mera på framsteg för familjeplaneringen än på jordbruket. Att vattnets produktivitet höjs kan bidra mera till framtidens livsmedelstrygghet än vad en större tillgång på bevattningsvatten skulle kunna göra.
I sin bok The Collapse of Complex Societies konstaterar Joseph Tainter att civilisationer blir allt mera invecklade i takt med framstegen, tills de så småningom inte klarar av att hantera komplexiteten. Jag blev påmind om detta när jag såg USAs kongress brottas med klimatlagstiftningen och plottra bort målen för den samtidigt som denna bok var på väg till tryckeriet.
Internationella organ brottas också med komplexiteten. När detta skrivs riktas allas ögon på den kommande klimatkonferensen i Köpenhamn i början av december. Ur min synvinkel blir klimatavtal som förhandlats fram internationellt snabbt föråldrade av två anledningar. För det första: eftersom ingen regering vill gå med på för mycket i jämförelse med andra regeringar kommer de överenskomna målen för nedskär-ningar i koldioxidutsläppen nästan med säkerhet att vara minimala och inte till-närmelsevis de kraftiga nedskärningar som behövs.
För det andra: eftersom det tar åratal att förhandla och ratificera dessa avtal, har vi kanske helt enkelt inte så mycket tid på oss. Detta innebär inte att vi inte borde delta i förhandlingarna och arbeta hårt för att göra det bästa av dem. Men vi bör inte förlita oss på dessa överenskommelser när det gäller att rädda civilisationen.
En del av de mest imponerande framstegen i arbetet för att stabilisera klimatet har inte haft något starkare samband med internationella förhandlingar. Ett exempel är den kraftfulla gräsrotsrörelsen i USA som i praktiken har lett till ett stopp för nya kolkraftverk. Inte i något skede sa ledarna för denna rörelse att de bara ville förbjuda nya kolkraftverk ifall Europa också gör det, ifall Kina gör det eller ifall resten av världen gör det. De gick fram på egen hand, väl medvetna om att ifall inte USA snabbt skär ner koldioxidutsläppen, då får hela världen stora problem.
Vi befinner oss i en kapplöpning mellan politiska omslagspunkter och naturliga omslagspunkter. Klarar vi att skära ner koldioxidutsläppen tillräckligt snabbt för att rädda Grönlands istäcke och undvika följden att havsnivån stiger? Klarar vi att stänga kolkraftverken tillräckligt snabbt för att rädda glaciärerna i Himalaya och på den Tibetanska högplatån, vilkas is när den smälter ger vatten åt de stora floderna och bevattningssystemen i Asien under den torra årstiden? Kan vi stabilisera folkmängden genom att minska födelsetalen innan naturen tar över och stabiliserar vår mängd genom att öka dödligheten?
På klimatfronten tycks allting nu gå snabbare. Redan för ett par år sedan krympte sommarisen på Norra ishavet, men man förutspådde att den skulle ligga kvar i flera årtionden. De färskaste rapporterna pekar på att sommarisen kan vara borta inom några år.
Det har inte gått många år sedan den senaste rapporten från IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change) men redan nu går ökningen i koldioxidutsläpp, höjningen av temperaturen och av havsnivån till och med snabbare än i det värsta fallets scenario från IPCC.
På den positiva sidan har vi att övergången till förnybar energi sker i en takt och omfattning som vi inte kunde föreställa oss ens för två år sedan. Tänk på vad som nu sker i Texas. Den 8000 megawatts vindkraftskapacitet som redan finns, de 1000 megawatt som håller på att byggas upp och en gigantisk mängd som är under utveckling, kommer att ge delstaten över 50 000 megawatt i produktionskapacitet från vindkraft (motsvarande 50 kolkraftverk). Detta kommer mer än väl att svara för hushållens behov i denna delstat på 24 miljoner invånare.
Kina med sitt Wind-Base-program, arbetar på sex vindparker, riktiga mega-komplex med en total produktionskapacitet på 105 000 megawatt. Och detta i tillägg till de många mindre vindparker som redan är igång eller under uppbyggnad. Alldeles nyligen har ett konsortium av europeiska företag och investeringsbanker lagt fram ett förslag om att utveckla en enormt stor produktionskapacitet från solvärme i norra Afrika; en stor del av den för export till Europa. Sammanlagt skulle det med lätthet kunna röra sig om mer än 300 000 megawatt – ungefär tre gånger Frankrikes produktionskapacitet för el.
Och vi skulle kunna ta upp många fler exempel. Övergången från fossila bränslen till förnybara energikällor går mycket snabbare framåt än de flesta känner till. USA har till exempel ökat sin produktionskapacitet från vindkraft med 8400 megawatt under året 2008, medan motsvarande ökning för kolets del bara var 1400 megawatt.
Frågan vi ställs inför är inte vad vi behöver göra, för den saken förefaller rätt uppenbar för dem som analyserar den globala situationen. Utmaningen består i hur vi ska göra det inom den tid vi har på oss. Olyckligt nog vet vi inte hur mycket tid vi har kvar. Naturen avgör takten men vi kan inte se dess klocka.
Plan B har högt ställda mål. De motsvarar helt enkelt vad som krävs. Kommer det att bli svårt? Utan tvivel. Står mycket på spel? Utan tvivel.
Det tankemönster som skapat denna olyckliga situation hjälper oss knappast att ta oss ut ur den. Vi behöver ett nytt sätt att tänka. Jag delar den inställning som miljöförkämpen Paul Hawken uttryckte när han talade till en avgångsklass från college 2009. Han erkände att det är en enorm uppgift vi har framför oss och sade: Först slår vi fast vad som måste göras. Sedan gör vi det. Och först därefter frågar vi om det är möjligt.
Lester R. Brown
Juli 2009
